var icke nöjd, men då alla enstämmigt förklarade, att det vore ett utmärkt konstverk, sväljde hon förtreten.
”Det är riktigt otäckt likt”, sade man i Blanchs salong, där bysten utstälts.
”Odisputabelt, men nog kunde artisten ha något förskönat de fula dragen.”
Det sade fru Hedvig också och uttalade för Viktor sin fruktan, att om han vore så där brutalt sanningskär, skulle han skrämma den fina världen från sig.
Viktor förklarade sig icke önska något högre, men den förklaringen gjorde Hedvig mycket ledsen, och då talade han ej vidare om saken. Han blott skref till Rom och skickade en växel för att betala hyran för sin ”studio” hvilken fortfarande stod för hans räkning.
”Jag reser i höst”, säger han alltid, men det har han nu sagt i flera år. När hösten kommer och han med sin hustru, som alt jämt är lika vacker, återvänder från Marstrand eller Lysekil, där han fått en och annan beställning på en porträttbyst eller en porträttmedaljong, tager han åter sin fuktiga grannlåtsatelier i besittning och kämpar manligen mot reumatismen, hvilken dock uppträder alt mera pockande för hvarje nytt år.
Han lefver med i stora världen, har redan fått vasen, vid hvilket tillfälle fru Rikardson stälde till en storartad fest, har, oaktadt reumatismen, lagt på hullet, sitter i alla slags inköpsnämder och har äfven varit med om att
