att få smaka på en tid ... Hör du Erikson du, om vi skulle försöka?”
”Gå på med det, du!” sade Erikson, strök sig med afvig hand om läpparne som glänste af det amerikanska fläsk hvilket han nyss förtärt och gjorde sig i ordning att klättra upp på bygget igen. ”Se så, hvad står du och funderar på Jepson? Upp med dig!”
Jepson tog sig starka funderingar, icke blott den dagen, utan under en längre tid, men så arbetade han ifrigare än någonsin, fick betalning för öfverarbete, åtog sig att såga ved innan han om morgnarne gick till sitt mureri, uträttade ett och annat uppdrag sent om aftnarne och förtjänte på det sättet icke så litet. Men förtjänsten åt han icke upp, drack ej häller.
”Du skall väl bli goodtemplare, du”, sade kamraterna hånande.
”Det behöfs inte”, förklarade Jepson, ”för si, jag kan nog låta bli att supa, fast jag inte går in i något så’nt där sällskap som bara kostar pengar.”
Han nekade sig slutligen det nödvändiga, gick i trasiga kläder och bodde i ett uthus. Sina besparingar hade han satt in i en bank. Efter ett par år hade han likväl icke skrapat i hop mer än några hundra kronor. Det räckte icke långt för att uppfylla hans sträfvan efter att få lefva ”herrelif”, såsom han uttryckte sig och som han utmålade för sig såsom en sann lycksalighet, ett lif i bekvämlighet och utan arbete. Han hade nu länge nog, tyckte han, trälat
