god tid. Han stod alltid tidigt upp, om han också kommit aldrig så sent hem, och satte sig genast till skrifbordet.
Ingen fick störa honom.
”Gösta lilla, vill du komma ut och dricka té nu?” frågade frun och knackade på sin mans dörr.
”Låt Kristin bära in det. Jag har inte tid att komma ut till dig.”
Det var det vanliga svaret. Strax därefter var kunglig sektern färdig att begifva sig bort.
”Kära Gösta, går du redan? Vill du inte titta in till barnen först? Karl längtar så mycket efter dig ... Kanske han får komma in till dig? Han är strax färdig.”
”Nej, Klara lilla. I dag har jag rakt af inte tid. Du vet, hur kär jag är i barnen, men min dyrbara tid få de små tjufungarne inte stjäla från mig.”
”Men, kära Gösta ...”
”Se så, Klara lilla, adjö med dig! Hälsa barnen! Jag skall tala med kamrer Palm innan jag går upp i banken ... Hör du, det var sant, i dag kommer jag inte hem till middag.”
”Inte i dag häller!” sade hustrun och såg ledsen ut.
”Nej du, jag skall äta på Rydberg med ett par bekanta. Det är fråga om ett nytt bolag. Se här har du biljetter till föreläsningen på vetenskapsakademien. Jag hinner inte gå dit ... Adjö, adjö!”
⁎