Sida:Stockholmstyper förr och nu.djvu/262

Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
258

Han lät icke öfvertala sig att stanna kvar. Han hade något annat i kikaren, förklarade han.

”Har man sett en sådan skojare!” utropade byggmästaren dagen därpå. ”Har inte den lymmeln till bas gått och bjudit under mig för det nya bygget. Jo, det har man till tack för att man velat honom väl och gifvit honom en och annan nyttig lärdom ... Men lyckligtvis hänger han upp sig på den affären. Ingen kan göra ett arbete för bättre pris än jag. Och arkitekt har han också tagit sig till att vara.”

Jepson hängde dock icke upp sig, men huru vida husets egare sedermera vardt hängfärdig, är icke alldeles omöjligt. Den nye byggmästaren använde det sämsta godtköpsmaterial och slarfvade i hop huset på alt för kort tid.

Hans forne patron stod alldeles häpen. Han började misstänka, att f. d. basen verkligen hade ”scheni”. Den misstanken besannades snart, ty icke långt därefter skulle en ny from stiftelse få sig ett stort hus, och då höll Jepson sig framme igen. Han gick till stiftelsens direktris, ett förnämt och gudligt fruntimmer som icke ville öfverlemna husets uppförande åt någon, vare sig arkitekt eller byggmästare, som ej vore en man på hvars fromhet man kunde lita.

Jepson lade sina ord så väl och såg så genomfrom ut, att det förnäma fruntimret tyckte sig kunna hos styrelsen förorda hans anbud, hvilket dock vore högre än ett par andra, men de hade inlemnats af personer utan from uppsyn.