Bröllopet stod i Phoenix’ festvåning och bevistades till och med af öfverståthållaren samt ett stort antal stadsfullmäktige. Det var ett fint bröllop. Brudgummen kände sig lifvad och höll på att glömma bort fromheten, men erinrade sig lyckligtvis, att man snart skulle uppföra en stor byggnad för missionsverket bland tunguserne, hvarför han vid hvarje glas anförde ett bibelspråk och, när champagnen kom, läste upp en hel psalmvers.
Hans anbud på uppförande af den tungusiske missionsbyggnaden antogs naturligtvis, men kostade missionsverket en dryg summa.
Ett par år efter sitt giftermål ansåg Jepson sig vara tillräckligt rik och började fundera på att draga sig till baka. Under det han gjorde upp praktfulla planer för framtiden, mötte han en dag sin gamle kamrat Erikson. Denne gick i sin arbetsdrägt och trodde icke, att rike byggmästaren ville se honom.
”God dag Erikson”, sade byggmästaren, ”hur har du det nu för tiden?”
”Tackar som frågar”, svarade Erikson. ”Det knallar och går, men inte går det bra just. Byggmästarne prässa musten ur oss.”
”Och arbetarne äro så lata, att man inte får någon must ur dem”, svarade byggmästaren.
”Det skall Jepson inte säga. Ja, jag kallar honom för Jepson se’n gamla tider.”
”Gå på med det, käre Erikson”, sade byggmästaren helt nedlåtande. ”Vi ha ju känt hvarann förr.”
