hans hustru, då han kom hem. ”Unna dig en smula ro ibland.”
Det var alldeles detsamma som Erikson sagt honom för många år sedan.
”Jag ämnar unna mig ro nu för alltid”, förklarade byggmästaren, ”slutar upp med alt sammans, säljer kunder och kontor för en antaglig summa och lefver som kapitalist. Det är ändå det lugnaste.”
Det menade hustrun också. Men efter någon tid tyckte Jepson, att han kommit ur askan i elden. Nu hade man anspråk på honom och lemnade honom icke i ro en enda stund på dagen.
”Byggmästar Jepson lefver på sina räntor och har ingenting att göra”, hette det.
När rullgardin drogs upp på morgonen, stod det kanske någon Erikson på gatan och afundades ”latmasken”, och någon Jepson som ännu ej ”kraflat sig upp i världen” trodde må hända, att det bara vore rike patrons betjänt som vore i verksamhet så tidigt. Men då hade rike Jepson suttit ett par timmar redan vid sitt prålande skrifbord och mödat sig med att skrifva och räkna. Detta ville aldrig gå bra för honom, men det funnes affärer som han icke ville anförtro åt något skrif- och räknekunnigt biträde, och de affärerne växte honom alldeles öfver hufvudet just sedan han, som det hette, ”dragit sig från affärerna.”
Så kom en person som måste tala med honom i en vigtig angelägenhet. Det gick icke an att visa bort honom. Jepson var alldeles
