den sälla modern till åtta välskapade barn, hvilka alla visade omisskänliga konstnärsanlag.
Den här aftonen såg fru Gregorin således icke riktigt glad ut, det märktes nog, och likväl smålog hon mot gästerne, mot sin man, mot sina barn. Det riktigt skar mig i hjärtat att se på henne, och därför såg jag hällre på Esmeralda, Preciosa och Kunigunda, de tre äldsta flickorna, hvilka naturen begåfvat med en skönhet som ännu var både ungdomsfrisk och hurtig och hvilkas konstnärlige fader skänkt dem så klingande namn. De hade också klingande skratt Icke kunde sorgen bo i ett hem, där man skrattade så hjärtligt.
De mindre barnen hoppade omkring i det utpantade rummet och storskrattade, och minste pojken rullade sig på golfvet i vilda utbrott af glädje öfver det goda utrymmet.
Många gäster hade redan anländt och samlade sig kring flickorna eller talade med familjefadern hvars ansigte var lika strålande som döttrarnes, fastän med ett långt värdigare uttryck, en stor konstnärs snillrika ansigtsdrag, där man läste det stolta medvetandet af att vara publikens gunstling.
Han förklarade, att han låtit utrymma salen för att man skulle ha bättre plats att dansa.
”Ungdomen kan aldrig få nog utrymme”, försäkrade han, och gästerne instämde, fastän några af dem betraktade hvarandra med betydelsefulla småleenden.
”Men pianot?” yttrade någon.
