Den store konstnären slog sin hvita vackra hand för den höga pannan, just där en väl friserad lock föll ned alldeles händelsevis.
”Höll jag inte på att glömma musiken! ... Inte piano, mina vänner. Det är ett simpelt instrument. Nej, fioler ska’ vi ha och klarinetter. Det är konstnärligt ... Ah, se där kommer Mina! Det var riktigt snällt att du kom, mitt vackra barn. Slå dig nu ned, nej, nej, nej, slå dig inte ned ... Dansen börjar strax och jag är säker på att ingen enda af damerna blir sittande.”
Det var icke godt att ”slå sig ned” eller bli sittande i denna danssalong, så vida man ej ville taga plats på golfvet. Både herrar och damer stodo i grupper, lifligt samtalande. Den som Gregorin hälsat med namnet Mina var en ung, utmärkt vacker, kvick och liflig flicka, allas älskling, och det syntes, att fru Gregorin satte värde på att se henne hos dem. Hon kyste henne och tryckte moderligt ömt hennes händer. Det var vanligtvis icke många fruntimmer som infunno sig på makarna Gregorins fester. Och likväl voro dessa tillställningar så fullt respektabla, att hvarje mor kunnat skicka dit sina döttrar.
”Damer behöfva vi inte”, brukade skådespelaren säga. ”Sådana består jag själf”, och han gjorde en faderligt öm åtbörd åt sina döttrar.
De få fruntimmer som infunno sig tillhörde teatern och kommo dit naturligtvis för att roa sig, men också af kamratlik välvilja mot den utmärkte skådespelaren.
”Ja, musiken! ... Hur mycket är klockan,
