”Polisen ge vi fan!” utropade Gregorin som satt i skjortärmarne och rörde om i bålen, under det han berättade galna historier.
”Polisen tar inte emot den presenten”, förklarade en polisman som tvungit värden att släppa in honom.
”Nå, så tar väl polisen mot ett glas som bjudes af laglydige medborgare. Var så god! Skål herr kommissarie.”
”Åh, herr premieraktören är alltid så skämtsam”, förklarade konstapeln, ”och det är bara för att inte göra herr premieraktören emot som ... som ... Ja, skål herr premieraktör och samtlige herrarne. Men nu måste herrarne vara goda och ge sig af. Klockan är redan tre och jag får inte se mellan fingrarne, när det lyser så starkt genom fönsterluckorna.”
”Se så, se så, konstapel, ett glas till!”
Konstapeln prutade emot och — drack samt drog sig därefter till baka. Det var den tidens polisskick.
Emellertid hade dansen fortgått alt lifligare uppe i skådespelarens tomma våning, och ingen frågade efter värdens frånvaro.
”Han har gått på repetition”, förklarade en af gästerne, och den förklaringen tog man för god, skrattade och hoppade af hjärtans lust, till och med sedan hofkapellisterne stoppat in sina instrument och försvunnit för att uppsöka värden. De måste väl taga afsked af honom, den käre vännen och ädle konstnären, och viste nog hvar de skulle få rätt på honom.
