”Man har då aldrig något lugn häller”, utbrast Gregorin och sträckte på sin genomvakade figur. ”Klockan tio har jag repetition igen. Det kan vara tid på att gå hem.”
”Det är tjugu riksdaler, sa’ källarmästaren”, förklarade den yrvakne kyparen.
”Tjugu! Sådant oförskämdt skinneri! ... Ja, ja, titta upp till mig en annan dag”, yttrade Gregorin med förnäm hållning, ”så få vi väl talas vid.”
Några synnerligt märkbara följder af de nattliga timmarne vid bålen kunde ej upptäckas i hans högresta skepnad med det stolta hufvudet. Han ville skjuta undan kyparen och lemna källaren, men gossen stälde sig i vägen för honom och förklarade, att källarmästaren gifvit sträng tillsägelse om kontant betalning.
Skådespelaren log öfverlägset, vände sig till det öfriga sällskapet och förklarade, att de aldrig mera borde uppmuntra sådan oförskämdhet.
”Under sådana omständigheter betalar jag inte ett öre”, bedyrade han.
Men hans dryckesbröder ransakade sina tillgångar och sammansköto beloppet.
”Fullkomligt onödigt”, fnös Gregorin, hvilken betraktade detta sätt att uppgöra saken som en feg eftergift för en fräck krögares oförsynta anspråk.
”Men låt oss glömma denna prosaiska epilog. Tack för god vakt, gubbar! En annan gång, en längre natt vi ses igen!”
