Revisorn kom i kroppsstorlek in i skåpet i hörnet. Han tyckte sig se riktigt majestätisk ut och stälde sig på lur för att höra hvad folket skulle säga.
”Nej, du, se på den där grinolle!” utropade ett af gatans barn.
Det var just icke uppmuntrande, men icke behöfde revisorn bry sig om huru en sådan där gatunge uttryckte sig. Han stälde sig hvar dag en stund på lur. De flesta gingo förbi, utan att ens se åt gubben i skåpet. Det var missräkning.
”Det var ett rysligt stort porträtt”, sade ändtligen ett ungt fruntimmer, men fortsatte sin väg utan vidare intresse.
”Man skall vara bra tokig för att låta fotografera sig i kroppsstorlek”, anmärkte en annan.
Revisorn hade först önskat, att fotografen satt ut hans namn. Han kunde icke med skäl begära, att allmänheten skulle veta hvad originalet hette. Men då speglosorna öfver det stora porträttet vordo alt tätare, kände han sig glad öfver att det icke funnes något namn i skåpet. Slutligen tystnade de försmädliga anmärkningarna, och ingen bekymrade sig mer om det stora porträttet. Det var såsom hade det aldrig funnits i skåpet.
”Det är visst värdt att göra sig besvär för en otacksam värld”, klagade revisorn.
”Men”, tillade han, ”om jag skulle låta porträttera mig i olja och sätta mig i konstföreningen, i Blanchs salong eller på själfva nationalmuseet. Då skulle jag väl väcka uppseende.”
