Man skulle i Stockholm sätta upp ett nytt och fint vaxkabinett, icke af det gamla slaget med röfvare och stortjufvar, giftblandare och andra skurkar, utan med hederliga och aktningsvärda människor ur vårt eget samhälle som vi sedan kunde gå och se på i årtionden och ha vår lust åt. Panoptikon skulle det heta, och det tyckte revisorn lät ganska bra.
”Det är något för mig”, utropade han och anhöll om att få vara med.
Man upplyste honom, att panoptikons uppgift vore icke att skapa ryktbarheter, utan att framvisa dem som redan funnos.
”Gör ingenting”, sade revisorn. ”Kommer jag bara med, så skall man nog finna, att jag förtjänar vara där. I början säger man kanske: hvem är det? Men då man får veta namnet och betraktar bilden litet nogare, utropar man säkert: ja så, Andersson i Riksförvaltningen! Och så går man och ser på mig hvar dag, jämför figuren i panoptikon med mig själf, när jag promenerar i torget eller sitter i Lagerlunden. Vill ni sätta mig i Lagerlunden?”
Det ville man icke, ty den lunden vore förbehållen, sade man, åt personer som i verkligheten sällan eller aldrig träffas där, men som man ville föreviga såsom ”konsumenter”.
”Sätt mig då hvar ni vill, bara jag kommer med”, förklarade revisorn som icke ville släppa ur händerna detta ypperliga tillfälle att gå till den stockholmska odödligheten.
