han oupphörligt. Han var hvar enda dag uppe i inrättningen och käxade, men erhöll aldrig tillåtelse att taga sin egen figur i betraktande. Han afvisades alltid under någon förevändning.
Han fick sin vanliga sommarledighet i Riksförvaltningen, men for icke till Dalarö såsom han annars brukade, utan satt på en soffa i Kungsträdgården, midt för n:o 18 Kungsträdgårdsgatan, och stirrade upp åt panoptikons fönster i förhoppning att få se sig själf där uppe. Men han såg ingenting. Man var mycket hemlighetsfull, tyckte han.
Ändtligen öppnades panoptikon. Revisorns förtjusning kände inga gränser.
”Hör nu, fru Blom”, sade han till sin gamla städerska, ”i dag skall jag bjuda henne på något riktigt rart.”
”Har revisorn fått hem igen något af det rara portvinet?”
"Hm, hur vet frun att det var så rart? ... Ja, det är inte värdt att se oskyldig ut nu. Det skall jag ta reda på en annan gång. Nu är det min sann något mycket vigtigare.”
”Hvad i alla mina dar kan det vara?” utropade fru Blom, mycket belåten med att hennes kännedom om portvinets förträffliga egenskaper icke åt minstone för tillfället togs i närmare betraktande.
”Fru Blom får väl se. Jag skall bjuda henne på panoptikon.”
Städerskan frågade, om det vore någon ny snussort. Revisorn sökte förklara hvad saken
