”Det är då nedrigt”, jämrade revisorn för sig själf. ”Man har gjort mig till skurk.”
”Likplundrare!” utropade ett fruntimmer som tittat in genom gluggen. ”Hu, så ohyggligt!”
Revisorn vågade icke se in i öppningen på muren. Slutligen tog han mod till sig och lät blicken tränga in. Det var verkligen otäckt, men icke kunde man påstå, att någon af de där bofvarne skulle föreställa revisor Andersson. Icke såg han ut på det sättet.
Nej, man hade icke skickat honom ned i källaren, man hade icke gjort honom till bof af värsta slag. Han andades lättare. Men hade man då, tvärt emot de försäkringar man gifvit, alldeles uteslutit honom från hela panoptikon? Det vore också en dålig handling. Skulle han verkligen aldrig få sig ett odödligt namn?
När han kom upp från den ohyggliga källaren, stötte han på en af de herrar som uttryckligen lofvat honom att få vara med.
”Nå?” sade revisorn och såg strängt på mannen.
”Nå”, svarade denne, ”är revisorn inte nöjd?”
”Hvad skall jag vara nöjd med?”
”Med den lyckade figuren, vet jag.”
”Inte har jag sett någon lyckad figur, åt minstone inte någon som liknar mig.”
Det fann panoptikonherrn vara besynnerligt och tog revisorn med sig en trappa upp.
”Titta åt den där gluggen!” uppmanade han revisorn.
”Det har jag försökt flere gånger redan”,
