herre, skulle gå utanför väggen i tofflor och nattrock, ty nu är här riktig stad och stadsvanor.
I det ena af de stora nya husen bo tio hushåll åt gatan och sju hushåll inne på gården, och likväl finnas några ungkarlar i vindsrummen. I den andra stora hyreskasernen bo visst ännu flera människor, ty det krälar med barnungar i portgången, och kippskodda kvinnor i slarfviga klädningar samt med bara, okammade hufvuden slinka oupphörligt in och ut eller stå långa stunder i lifliga samtal på gatan.
Om aftnarne är det ännu lifligare. Långt in på nätterna höres psalmsång, fräcka visor, skrik och svordomar från rossliga karlstrupar, och gälla kvinnoröster blanda sig i oväsendet. Ljudet af alt detta tränger in i det lilla trähuset och väcker oro hos det gamla paret som i så många år suttit där i okvaldt lugn.
”Ja, käre min gubbe”, sade fru Lamborg, kamrerns hustru, ”här har du nu den nya tiden som du svärmat så mycket för. Så låter den om kvällarne, och om dagarne ser du själf hur den ser ut. Den är snygg, skulle jag tro.”
”Se så, mutter lilla”, invände kamrern helt fryntligt, ”inte skall du skylla på tiden, att vi fått så otrefliga grannar.”
”Hvems är skulden då, om jag får fråga? Hörde man någonsin sådant skrål förr här på gatan? Sutto vi inte i lugnet kanske hvar enda kväll, medan barnen voro små? Det är då en välsignadt god sak, att de växt upp och kommit ut i världen. Hvad skulle det ha blifvit af dem,