om de fått höra och se alla dessa styggelser, då de ännu varit mottagliga för dem.”
”Hör du, mutter, nu skall du inte vara ensidig”, sade kamrern med eftertryck. ”Det hade kanske inte skadat, att Mimmi, medan hon var barn, fått se huru riktigt fattigt folk har det. Nu vet hon ingenting om den saken, så mycket hon än står i basar på börsen till de fattigas förmån. Både hon och hennes man föreställa sig, att det kan vara nog med det. Och hvad Ture beträffar, hade han nog redt sig, om han också lekt med de värsta trasungarne här bredvid. Han hade nog blifvit lika god karl för det. För öfrigt vet du ju inte något ondt om alla de här skrikhalsarne. Det är kanske mycket beskedligt folk, fastän de inte ha några fina fasoner.”
”Ja, du är dig då lik, käre Gösta. Tror du, att du skulle få någon tack af packet, om det hörde hur du tar det i försvar.”
”Jag begär inte någon häller. Jag önskar bara, att du inte skall vara orättvis och skylla på tidsandan, att några slarfvar föra oväsen bredvid oss. Tror du inte, att det funnits skrål och skrik, och svordomar med, så länge Stockholm stått?”
”Det kan väl vara, men inte ha vi förr haft olägenhet af dem. Det är stadens framsteg, som det gud bevars heter, som skaffat oss de här ohyggliga hyreskasernerne på halsen. Hur är det med vår lilla trädgård som var så vacker och som du pysslade så flitigt med, när du kom hem från kollegiet? Jag gråter, när jag tänker på,
