att nu kommer inte en enda blomma upp, och buskarne tvina bort för att de ohyggliga murarne stängt ut både sol och luft. Och det skall vara framsteg och civilisation och alt det där!”
”Kära du, nog sörjer jag trädgården, men det var min sann inte alla stockholmare som hade en sådan, inte ens alla södermalmsbor. Det är mycket ledsamt för en och annan, att de små trädgårdarne försvinna, men den stora allmänheten har i det fallet mycket bättre än förr, ty då hade den bara stadsgatorna, och dåliga voro de, men nu ha de stora parker att förlusta sig uti, och flere få de. Ha vi inte här Tantolunden kanske?”
”Jo, den är just snygg, med några nakna pinnar till träd. Kom aldrig och tala om Tantolunden!”
Gumman Lamborg såg riktigt förtörnad ut, men gubben gaf icke med sig, utan påstod, att Tantolunden nog skulle utvecklas till en af de allra präktigaste parker och vore dess utom en park med lika vidsträckt som vacker utsigt.
”Hela vårt stolta Stockholm”, sade han, ”och en god del af landsbygden och ...”
Här afbröts kamrern i sin lifliga skildring af den nya parken. En knackning på dörren hördes, och in trädde en lurfvig figur som genast ådrog sig kamrerskans stora misshag.
”Ursäkta”, började den lurfvige och skelade stygt på det gamla paret, ”det är ju kamrer Lamborg, husvärden? Ja, ha, si jag bor i huset bredvid.”
