Handtverkslif.
Fyra trappor upp i ett gammalt hus vid
Solgränd — så kallad emedan sällan någon
solstråle hittar dit — satt en man med korslagda
ben uppkrupen på ett stort bord vid fönstret.
De små, blyinfattade glasrutorna släpte föga
dager in från den skumma gränden.
Mannen på bordet var riktig ämbetsmästare hvars behörighet att förfärdiga gångkläder intygades af den stora rödmålade järnskylten som satt öfver porten och lyste ända upp till Stortorget med sina två förgylda läjon, årtalet 1825 och namnet Olof Salvin i gyllene inskrift.
”Mästarn!” skrek en illa klädd pojke som, drypande af svett och vatten, rusade in i rummet.
Skräddaren tycktes icke höra. Han smågnolade och betraktade fallet af ett rockslag som han höll upp mot den smula dager som fans.
”Mästarn!” skrek pojken ännu högre.
”Hvad är det om?” sporde Salvin ändtligen, lyfte på glasögonen och såg ned på skrikhalsen. ”Hvarifrån kommer du så där blöt?”
