nätta våning som vi bott i uti mer än tretti år till att förvara järnskrot och gamla ben?”
Deras förtrytelse var af starkaste slag. Affärsmannen betraktade dem med förvåning. Han kunde icke fatta, att man ej ens frågade hvad han ville bjuda för våningen, men de gamla vände honom ryggen och visade houom det mest förolämpande förakt.
”Nå, nå, jag väntar väl”, sade affärsmannen.
”På hvad då?” utropade kamrern i ursinnig ton.
”På att kåken blir ledig”, sade affärsmannen helt lugnt. ”Men skulle kamrern ändra mening innan dess och inse fördelen af att hyra ut våningen eller kanske sälja hela skräpet, så är här mitt kort.”
Därmed gick han. På kortet stod: Karl Johan Glansberg, grosshandlare, en-gros-affär för diverse.
”Grosshandlare! Jo jag tackar!” puttrade makarne Lamborg förtrytsamt.
”Där har du åter igen en af den nya tiden”, sade kamrerskan nästan skadeglad.
Kamrern sade ingenting. Grosshandlar Glansbergs besök hade stämt ned hans glada lynne, men snart kom ett nytt besök och förjagade intrycket af det förra.
En ung, storväxt man med hurtigt utseende, klädd i röd tröja, och en liten, späd kvinna hvars ansigte nästan alldeles doldes af en hatt med långt framstående brätten, i fullkomlig öfverensstämmelse med senaste parismodet, stego in utan
