”Åh, herre gud, att jag skulle upplefva något sådant!” suckade kamrerskan.
”I kväll är det då alldeles för tokigt”, sade kamrern och skulle just säga åt pigan att stänga dörren åt gatan, då en ung kvinna störtade in, ropande:
”Kamrer Lamborg hjälp mig för guds skull! Kamrern känner nog igen mig, dottern till vaktmästaren i kamrerns kollegium. Ack, hvad jag är olycklig! Min man har visst blifvit tokig. Kamrern känner honom också, han som var maskinist på ångfartyget Sote. Han har varit utan arbete nu hela långa tiden. Sote har lagt upp. Man min har länge varit dyster, men i dag är det alldeles på tok med honom. Alt se’n han kom hem på eftermiddagen har han pratat bara galenskaper. Jag är riktigt rädd för honom. Söta, go’a kamrern var så innerligt snäll och följ med upp, här bredvid i sjuan. Kamrern kan nog lugna honom och se hvad det är med honom. Jag är så fasligt ängslig, att han skall göra något ondt åt barnen medan jag är ute, och jag kan ju inte dra dem med mig.”
Kvinnan snyftade af ängslan. Kamrern sökte lugna henne och förklarade sig genast benägen att följa med.
”Se så, skall du nu gå upp i det där otäcka huset också”, klagade kamrerskan, men hon ville dock ej afråda mannen att göra hvad han kunde för den stackars kvinnan.
Kamrern satte mössan på sig och följde med maskinistens hustru. Det bar af in åt det stora
