ytterst tarfligt möbleradt, men såg dock tämligen ordentligt ut. I en dålig bädd på golfvet lågo två små barn i djup sömn.
”Hvad fan har du för sällskap?” röt en karl som reste sig från sängen, där han legat fullt påklädd.
Han var en ung och stark karl samt såg icke illa ut, men blicken var vild och kläderna i oordning.
”Käre Svenson”, sade hustrun lugnande, men gråten satt henne i halsen, ”det är kamrer Lamborg som varit så snäll och följt med för att se hur det är med dig.”
”Se hur det är med ... mig? Är kamrern doktor kanske ... eller kommer kamrern med arbetsförtjänst. Var ... var ... då god, herr kamrer och stig fra-am och sitt ned ... ned.”
Vildheten i blicken hade försvunnit, men efterträdts af en fullständig dåsighet, och det lallande målet angaf åt minstone icke, att man hade att göra med någon riktigt ursinnig galning.
Kamrern talade vänligt med maskinisten och fann snart huru det stod till med mannen.
”Kära fru Svenson”, sade han till den unga kvinnan. ”Det är väl inte så farligt som ni fruktat. Har ni aldrig förr sett en öfverlastad person? Det skulle min sann förvåna mig.”
”Öfverlastad? Herr kamrern menar väl inte, att Svensson har druckit? Jag skall säga, att han har blå bandet.”
”Blå bandet!” utropade maskinisten. ”Det
