”Är det några socialister här i huset?” frågade kamrern vänd till maskinistens hustru.
”Om det är!” utbrast Svenson som mycket väl fattat frågan. ”Fullt! He ... la huset fullt med ... soci ... alister.”
”Det var de som sa’, att min man skulle ta blå bandet”, förklarade hustrun, ”och det var jag så glad åt, och så gick min man med mig på mötena vid Lill-Jans och på festerna i sta’n och vi tyckte det va’ riktigt vackert, fast det inte var så mycket musik och fanor och annan grannlåt som hos frälsningsarmén. Vi togo barnen med oss, när vi inte kunde gå ifrån dem och hade en smula mat också i fickan ut till Lill-Jans, och så sutto vi i gräset eller sprungo enkleken med de andra. Det var riktigt roligt, skall jag säga kamrern. Och Palm se’n! Åh, hvad jag skrattat åt honom. Han är fasligt kvick. Vill man ha riktigt roligt, skall man höra Palm.”
”Jo, jo”, sade kamrern. ”Men jag tror, att Svenson somnat från alt i hop i kväll. Låt honom vara. Det är ju inte farligt för en gång, bara det inte blir vana ... Hör nu, fru Svenson, hur är det med tillgångarne? Har frun något att köpa mat för i morgon?”
Maskinistens hustru såg förlägen ut, och tårarne kommo henne åter i ögonen.
”Det är hårdt, skall jag säga kamrern. Aldrig kunde jag tro medan föräldrarna lefde, att jag skulle få det så svårt. Hvad en vaktmästare ändå har det bra!”
”Det ledsammaste är”, tillade hon, ”att
