lördagskväll här och hvar söndagsmorgon i Florakyrkan. Och så är det herr Ovander som predikar i motsatt anda och bevisar, att läran om gud är bara prat. Frimanson har slutat nu, och af hans åhörare är det nästan ingen kvar i salen. De ha redan gått sin väg. Nu är det Ovanders tur. Skall herrn inte gå upp och höra på?”
Det var en medelålders, tarfligt, men snygt klädd man som lemnade dessa upplysningar. Kamrern följde honom och trädde in i en stor sal, där mycket folk infunnit sig och tagit plats på simpla träbänkar. I salens bakgrund syntes en upphöjning och på den en kateder. Där bredvid förde en dörr till ett inre rum och öfver dörren lästes: Öl, porter och smörgåsar. Genom den öppna dörren syntes några personer vid sina ölbuteljer.
”Det är grosshandlar Glansberg som hyr ut den här salen”, sade han som fört kamrern upp dit. ”Och det är han som håller förtäringen där inne. Det är en riktig affärsman, må herrn tro ... Se där ha vi två detektiver. Åh, jag känner dem. Det är nog pickelhufvor ute på gatan, kan jag tro. Polisen är rädd för Ovander.”
”Är han så farlig då?” frågade kamrern.
”Puh! Inte har han någon egentlig förmåga, må herrn tro. Bara prat och fraser, men det går i de här stackarne.”
”Stackare tyckas de inte vara”, menade kamrern. ”De se ganska ordentliga ut.”
”Jag kallar dem för stackare för att de gå och höra på så’nt strunt.”
