”Skall inte kamrern komma hit i morgon också? Då är det söndagsuppbyggelse hela dagen? Pietister, baptister, socialister om hvarandra. Det sägs, att vi få mormoner hit i salen också och en ny afdelning goodtemplare. Glansberg gör affärer med alle samman, förtjänar plumpt. Men nu lär frälsningsarmén börja konkurrera. Armén har hittils bara haft några utposter här, men skall nu slå upp ett nytt högkvarter i elfvan. Då blir det ännu lifligare ... Tack för i afton, herr kamrer!”
När kamrern kom in till sig, förklarade kamrerskan sig ha varit i den största oro för hans långa uteblifvande. Hon hade icke vågat gå till sängs, ehuru det redan var så långt lidet på natten.
Kamrern talade om hvad han sett och hört.
”Gud bevare oss!” utropade gumman Lamborg. ”Hvilken faslig babylonisk förbistring! Och det går du, gamle man, och blandar dig uti, du en statens pensionstagare och riddare af vasaorden! Åh, du borde skämmas!”
Gubben Lamborg skrattade och förklarade, att i de där stora nutidshusen föreginge saker och ting som en gammal människa icke kunde drömma om.
Dagen därpå kom ingeniör Lamborg på besök till föräldrarne.
”Hör du Ture, du!” sade kamrern. ”Vill du hjälpa mig med något? Här i de nya husen ser det rätt kuriöst ut med både lefnadsförhållanden och åsigter. Jag skulle ha lust att blanda mig i
