brukade fundera under det han satt på sitt skräddarbord, i synnerhet alla måndagar, då Svenman, gesällen, tog sig ledigt för att på krogen dundra och svära öfver mästarnes tyranni och till suparne använda svagdricka som ”bränvinsbröd.”
Mästaren höll på sin värdighet, men var aldrig otillgänglig och pratade gärna med gesällen om allt möjligt inom och utom yrket. Under samtalet fortfor han dock att grubbla på en handtverksmästares ofta tryckta ställning och svårighet att taga sig fram samt gjorde för sig själf upp hela system för ett sakernas bättre tillstånd. Det är ett sådant tankearbete som verksamheten med nålen icke hindrar, utan främjar.
Mäster Salvin hade endast en gesäll och en lärgosse. Den senare behandlades mycket bättre än lärlingar på de större verkstäderna. Han fick ej ofta stryk och vanligtvis endast af gesällen, hvilken ansåg sig böra på honom åtminstone till någon del taga skadan igen för alla de hugg han själf mottagit under sin lärlingstid.
Hvarken gesäll eller lärgosse åt vid mästarens bord, men den förre inbjöds då och då, i synnerhet vid jul och andra högtider, något som aldrig kom i fråga med lärgossen vid annat tillfälle än den stora ”ljusinbrinningen” hvarje höst. Gesällen intog sina måltider på krogen, lärgossen på ett bordshörn i köket, och han sof på stora bordet i verkstaden, men olycklig han, om ej sängen vore uppbäddad, det vill säga det trasiga täcket och den eländiga kudden vräkta under
