Mäster Salvin försökte se riktigt sträng ut och gaf sin dotter vreda ögonkast.
Efter en stund begåfvo makarna sig ut på en aftonvandring. Det var sällan de hade tid till något sådant. Det trägna arbetet räckte dagen i ända och ofta långt in på natten.
Fredrika stannade under någon förevändning hemma. Hon kröp upp i fönstret och försökte se en skymt af himlen. Det går inte så lätt i Solgränd, men med någon ansträngning fick hon verkligen sigte på en liten fläck af aftonhimlen. Den lemnade henne dock ingen tröst, och hon grät bittert, med det unga, vackra ansigtet tryckt intill rutornas blyinfattning.
Det gick dock icke för sig att på detta sätt låta sorgen taga öfverhand. Fredrika var en rask flicka och beslöt att genast företaga något till den älskade Leanders räddning. I största hast kastade hon hatten på sig och bad lärgossen se efter hus och hem — pigan stod nere vid Stortorgsbrunn och pratade med de öfriga vattenhemtande jungfrurna — och snart ilade nipperbodsmamsellen öfver Norrbro, obekymrad om alla de blickar som de där fram och till baka vandrande herrarne kastade efter henne.
Hon skyndade Drottninggatan och Kungsbacken uppför. Just som hon vek af vid Trebackarlång, sprang hon förbi en ung man som tycktes ämna sig åt samma håll.
”Fredrika!” utropade den unge mannen.
”Albert!”
