Den unga flickan stannade, såg sig förskräckt omkring och hviskade:
”Du är då inte häktad? Ack, hvad jag är rädd!”
Och så följde en lång och något oredig framställning af de faror för hvilka hennes älskade Albert Leander utsatte sig, emedan han ville kläda mänskligheten utan att vara ledamot af det lofliga skräddarämbetet.
Leander log åt hennes rädsla, men förklarade sig icke vilja låta skrämma sig. Fredrika hade tårar i ögonen och bad sin älskade så hjärtinnerligt att gömma sig på något säkert ställe.
”Skall jag gömma mig för att jag syr kläder?” utropade Leander trotsigt.
”För att du är en lagbrytare!” suckade Fredrika. ”Advokatsfiskal Fredholm slår efter dig.”
Så trotsig Leander än visade sig, var advokatfiskalen, som stadsfiskal Fredholm titulerades, dock så fruktad, att den unge lagbrytaren började erfara obehagliga känslor. Han viste, att stadsfiskalen jagade ”bönhasar” som villebråd och aldrig hade någon miskund med dem.
De unga tu måste snart skiljas, så vida Fredrika skulle hinna hem förr än föräldrarne återkommit från sin lustvandring. Innan de sade farväl åt hvarandra för denna gång, tycktes de dock hviskande ha kommit öfver ens om ett af Fredrika framstäldt förslag, för hvilket Leander likväl i början icke visat synnerligt stort förtroende.
⁎
