Salvin såg hvar dag i Dagbladet, som han lånade i kryddboden vid Stortorget, noga efter, om man icke fått tag i Leander, ”den skojarn”, och befordrat honom till välförtjänt straff. Men därom stod icke något i bladet.
”Jag tror, att Fredholm börjar bli slapp”, yttrade skräddaren med uttryck af missnöje. ”Han har ännu inte kunnat spåra upp den eländige fuskarn.”
Hvar gång han tänkte på den unga arbetaren, kände han sitt blod koka. Han skulle gärna ha sett honom hänga, åtminstone stå i halsjärn på Träsktorget, en ”sådan fräck kanalje som understod sig att sy nya rockar utan att ha svurit borgareden.”
”Jag skulle ha lust att själf ge mig ut på spaning efter den lagbrytaren”, skrek Salvin och retade upp sig själf, då hustrun och dottern icke gjorde några invändningar.
”Har du Karin inte hört något om honom på senare tiden?” frågade han hustrun.
”Jag!” utropade fru Salvin och såg orolig ut. ”Hvarför frågar du det?”
”Hå, för inte något egentligen, men du var ju alltid hans förespråkerska. Och hur är det med Fredrika. Kanske hon känner till något om den söte Leander.”
Hustrun teg, sydde flitigt på ett västknapphål och tycktes vara glad öfver att dottern icke vore närvarande.
”Vet du Fredrika”, hette det, då dottern
