Hustrun och dottern sökte kärleksfullt trösta honom, men Salvin var otröstlig. Uttråkad var han också efter alt springande för att spåra upp Leander, ”den förhärdade skurken.” Han lade sig ett ögonblick på den pärlfärgade pinnsoffan i rummet bredvid verkstaden och föll snart i sömn. Den kroppsliga tröttheten tog öfverhand, och bekymmerna söfdes.
”Se så, nu gäller det!” hviskade Fredrika och flög in i verkstaden.
⁎
Söndagsmorgonens sol lyste så vackert på Stortorgsbrunnen och förgylde fönsterna på den gamla intressanta husgafveln i hörnet af Kåkbrinken. Det föll kanske till och med en liten stråle på sned in i Solgränd, under det Prestgatan låg mörk och omorgnad efter nattens råa uppträden som på den tiden hade några af sina högkvarter vid den gatan, en af Stockholms minst hedersamma.
I Solgränd var tyst som vanligt. Klockan hade nyss slagit nio i Storkyrkan, och i ”Tyskan” äfven. Det var hälgdagslugnt i den Salvinska bostaden, men familjefadern låg ännu och sof på den pärlfärgade pinnsoffan. Hans trötthet hade varit så stor, att han sofvit utan afbrott sedan föregående afton.
”Mästarn!” ropade lärgossen med gäll röst.
Salvin öppnade ögonen och såg sig förvånad omkring. Alt var städadt i rummet, såsom det brukade vara på söndagarne. Husmodern
