”Pappa godkänner således arbetet?” frågade Fredrika småleende.
”Godkänner! Jag förklarar den rocken vara bäst sydd af alla rockar här i staden under senaste århundradet. Jag tror till och med, att Svenmans klumpiga stygn fått ett elegantare uttryck. Det är alldeles märkvärdigt ... Men jag begriper bara inte ... Och här har jag legat i dvala på soffan. Det är trolleri.”
”Här har du trollkarln, pappa lilla”, ropade Fredrika och öppnade dörren för Leander.
Salvin såg underlig ut. Det kunde märkas, att de mest motsatta känslor stridde inom honom. Han ville bryta ut mot den fräcke ”bönhasen” som gick i vägen för riktiga mästare som svurit borgared och för hvars uppspanande och befordrande till välförtjänt straff han gjort sig så stort besvär. Men tacksamheten för att se sig hjälpt ur knipan samt i synnerhet beundran för det makalöst snabba och ovanligt vackra arbetet fingo dock öfvertag.
Mästaren räckte den ödmjukt bugande och rodnande unge mannen sin hand och sade:
”Leander är en styf karl. Jag tycker gärna han kunde säga farbror.”
Fredrika klappade i händerna af glädje och flög sedan sin far om halsen.
”Tack!” sade Leander och tryckte den framräckta gamla borgarehanden. ”Farbror må dock väl förstå, att inte en människa kan hinna med så mycket på en enda natt, i synnerhet om det
