”Det är en karl med förstånd”, sade han åt hustrun.
”Och så bra han ser ut!” tillade fru Salvin. ”Hvilket vackert par, Fredrika och han!”
Efter ett år voro de också ett par. Leander hade öfvervunnit sin motvilja mot ämbetet och ansåg icke längre herrar mästare som tyranner och blodsugare. Han hade först ”förenat sig”, såsom det kallades, med gesällskapet och sedan gjort mästerprof — endast för formens skull, sade Salvin — samt var nu själf burskapsegande borgare och hade ingått kompaniskap med sin svärfar.
De två familjerna bodde i hvar sin våning af det lilla huset vid Solgränd, och deras lif var helt och hållet egnadt åt arbete. Unga fru Leander hade lemnat nipperboden och biträdde nu med skräddarsöm i hemmet. Men så skicklig Leander än var, så flitiga och sparsamma de alla voro, delade de dock småfolkets allmänna lott att använda den mest möjliga ansträngning för ernående af den minst möjliga vedergällning.
Detta gaf icke blott Salvin, utan äfven mågen anledning till djupsinniga funderingar på skräddarbordet.
⁎
Några årtionden efter det fabrikör Bäckbergs rock på ett så underbart sätt fullbordades, satt en annan Leander på samma bord i samma rum vid samma Solgränd, och han funderade också, under det nålen gick upp och ned, öfver
