det stora samhällsproblemet — svårigheten för arbetaren, äfven om han är en bland småpatronerna, att slå sig ut och tillfredsställa sina behof af detta lifvets nödtorft.
Leanders far och mor hade icke kunnat samla något, och gamle Salvin hade känt sig så uppskakad af näringsfrihetens införande, att hans arbetskraft alldeles förlamades. Det var blott en ”bönhas” han kunde tåla, och denne hade ju upphört att vara det. Näringsfrihetens seger gaf hans goda lynne dödsstöten.
”Nu är världens sista tid kommen”, sade mäster Salvin.
Men världen fans ännu långt efter Salvins sista tid och efter Leander den äldres. I det gamla huset rådde fortfarande flit och sparsamhet och fortfarande torftighet. Leander den yngre hade inga egna kunder. Han arbetade för ett stort ”etablissement” som hade en ”verkställande direktör” hvilken var löjtnant, icke vid borgerskapet, ty dess militärkårer voro för länge sedan afsomnade och öfverlefdes af endast tre kaptener utan kompani, hvilka icke ens kallades kaptener. Den verkställande direktören var löjtnant i den verkliga krigsmakten, viste ej huru man skulle föra nålen, endast värjan, men var likväl skräddare på sitt sätt.
”Etablissementer” funnos öfver alt i staden, mest inom skräddaryrket, men föreståndarne voro aldrig yrkesmän. En hade förut handlat med lerkärl, en annan med viktualier, en hade varit bankman, o. s. v.
