Leander d. y. var själf arbetare, och någon gång tog han till hjälp en annan arbetare som icke hette Svenman och icke gick till Hvita hästen, som ej mera fans, ej häller till någon bolagskrog, utan bar blått band i knapphålet och drack aldrig iskällardricka, bara vatten, icke från Stortorgsbrunnen som hade flyttat till Brunkebärg, utan från Årstaviken, men den arbetaren hade aldrig förmått köpa en aktie i Arbetarebanken.
Aktier hade icke häller Leander d. y., och likväl grubblade han ständigt på huru hela samhället borde sättas på aktier. Han jagade icke ”bönhasar”, ty det slägtet var utdödt, men ville likväl ”organisera” mänskligheten. Det var samma oro hos honom som hos morfar Salvin.
”Vet du hvad jag tänker på”, sade han till medhjälparen. ”Jo, att det är hiskligt dumt att knoga på det här viset. Vi måste ha revolution.”
Och så gick han till Tunnelgatan och vardt socialist. Det var hvad han hade funderat ut under det han satt hopkrupen med korslagda ben på bordet vid fönstret i Solgränd. Han hade samma funderingar när han sydde på maskin, en af nutidens framstegsmaskiner för både slätsöm och knapphål, men som gjort honom ännu mera revolutionär.
En skräddare är och blir revolutionär. Det kommer sig af den hopkrympta ställningen och kanske däraf alstrad åstundan att räta ut sig. Men revolutioner kunna ha mycket olika syften.
——♦——
