En modern figur.
På Hasselbacken — ni vet, en af de sociala
medelpunkterna, såsom min vän författaren
uttryckte sig — träffade jag nyligen en annan
bekant som också är författare, en förhoppningsfull
ungdom hvilken redan tidigt lärt sig inse
denna verldens fåfänglighet.
Han frågade mig genast, hvad jag tänker om tillvaron, men ville inte höra mitt svar, utan svarade själf, att tillvaron vore den oförskämdaste humbug han lärt känna, och han hade likväl lärt känna en hel hop dumheter.
Han hade på sin tallrik en svensk kyckling, en liten späd stackare om hvars tillvaro man väl kunde hysa tvifvel eller som åtminstone kunde berättiga uttrycket ”humbug”, men den unge mannen gnagde dock benen med mycken förnöjelse, tycktes det, om också icke utan besvär.
Sina ansträngningar fuktade han med ett par glas Clos Vougeot, af hvilken ädla drufsaft han hade en tjockmagad flaska framför sig.
Han är anstäld i ett nytt bolag som meddelar försäkring mot liktornar och ömkyla och har kanske råd att dricka Clos Vougeot. Dessutom
