skrifver han i en veckotidning och har gifvit ut ett häfte små, men mörklagda dikter, i hvilka han sagt upp bekantskapen med gud och hela världen.
”Det är ganska pikant”, sade hans beundrare, ty han har verkliga sådana.
Han är rätt intressant, tycker jag, i synnerhet då han talar om sig själf, och det gör han nästan oafbrutet.
”Vi flytta oss väl ned i parken och dricka kaffe?” sade de mörklagda dikternas utgifvare, och ett hånlöje gaf ett karaktäristiskt uttryck åt de ungdomliga läpparne.
Var det ”parken” eller ”kaffet” som framkallade detta hånlöje? Det var kanske båda såsom delar af det odrägliga hela, denna fördömda tillvaro som tynger på mänskligheten.
”Här har jag nu suttit ett par timmar och gifvit akt på eländet omkring mig”, förklarade han, stod upp från middagsbordet och kastade en tjugufemöresslant åt uppassaren.
Han föraktar uppassare och Hasselbackens framför andra. Han föraktar hela Hasselbacken och går icke dit oftare än tre eller fyra gånger i veckan så länge den vackra årstiden räcker. Öfriga dagar grubblar han öfver tillvarons odräglighet på Rydberg eller Grand.
Familjelifvet afskyr han. Kvinnor finner han vara det gemenaste af hela detta offentliga misstag som kallas världen. Men han dansar ofta om vintrarne och lämpar då sin storhet efter sällskapslifvets fordringar, skämtar med flickorna
