Sida:Stockholmstyper förr och nu.djvu/58

Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
54

inga andra framsteg än i öfvertygelsen om alltings fåfänglighet, i vissheten att hela tillvaron vore den ömkligaste komedi.

”Se, det är vår ungdomliga trosbekännelse”, tillade han. ”Det är det unga och friska som skall eröfra världen!”

”Du som är frihetsvän vill väl medverka till ökad religionsfrihet?” sade någon af de nyss nämda vännerna.

”Religionsfrihet! Ack, hvad tjänar den till? För att vi skulle få alla möjliga baptister, metodister och pietister på halsen. Den sanne frihetsvännen är alltid religionslös och bryr sig inte det ringaste om yttre stadgar och förordnanden. För hans skull må de gärna finnas till. Han föraktar dem, men lägger inte två strån i kors för att afskaffa dem. Han vet, att sådant inte tjänar till något.”

”En sann frihetsvän måste”, sade en annan af de så kallade vännerna, ”arbeta för kvinnans frigörelse.”

”Kvinnans frigörelse!” upprepade pessimisten och ryckte medlidsamt på skuldrorna.

”Ja, borttagande af de skrankor som hindra henne att uträtta hvad hon kan och hvad hon bör uträtta.”

”Åh, det är makalöst, liksom kvinnan kunde uträtta något! ... Nej, hon kan ingenting annat än göra sig värdig vårt förakt. Frihet må hon ha, det vill väl ingen frihetsvän neka, men den friheten kan inte bestå i annat än oberoende af det så kallade äktenskapet. På samma gång må