När Östholm varit en trogen och ärlig vaktmästare i några år, flitigt passat upp vid middagar och supéer, knogat och sparat samt gjort sig icke så liten inkomst på sina små ”affärer”, skaffade han sig nästan samtidigt ett hus och en hustru. Det förra var af trä, envånings förstås, men hade en icke så liten tomt med bärbuskar och några grönsaksland som Östholm funderade på att förvandla till tobaksplanteringar, i synnerhet om han kunde för godt pris komma öfver den stora tobaksladan i hörnet af Norrtullsgatan som han en lång tid gick och såg på hvar enda dag och som han tyckte vara en ”rikrigt schangtil” lada. Hon intog också ett framstående rum i trakten och var där den ansenligaste byggnad näst efter ”stjärnkikeriet” på backen midt emot.
Östholms egendom låg längre in i Parisgränd, strax vid Stora Gråbärgsgatan, en liten nätt ”possession”, såsom han uttryckte sig, när han intog en afvaktande ställning i sedelkontorets förmak och höll en liten föreläsning i nationalekonomi för de andre vaktmästarne.
”Men, käre bror”, sade då ofta nog någon af kamraterna, ”Parisgränd ligger ju bortom all ära och redlighet. Där bor ju ingen. Är du inte rädd att bli ihjälslagen och rånad?”
”Det är en lugn trakt”, förklade Östholm, ”där man inte är öfverlupen och i all ro kan sköta sina affärer.”
”Det är en ödemark”, sade några.
”Ett rackarhål!” bedyrade andra.
