Men det skrattade Östholm åt, när han sent om nätterna vandrade hem till sin lilla ”possession”.
Kristin Östholm var också en liten nätt ”possession”. Hon hade tjänat som huspiga hos en grosshandlare, som kokerska hos en brukspatron och som kammarjungfru hos en enkegrefvinna utan inkomster och var således en mycket erfaren och duglig kvinna, hvilken sett verlden och viste huru det gick till. Bra såg hon ut, när hon vid tretio års ålder gifte sig, och hon såg nästan ännu bättre ut, när hon halft annat år därefter, i sällskap med sin man och med gudfar och gudmor för den lille, bar sin förstfödde, som också vardt den enfödde, ned till Adolfs Fredriks kyrka och lät döpa honom till Ulrik Agaton.
Det första namnet fick han efter brukspatron, som godhetsfullt låtit anteckna sig som fadder, fastän han icke kunde personligen infinna sig, det andra efter enkegrefvinnan som hette Agata, men hvilken makarna Östholm icke anmodat om något fadderskap, enär det naturligtvis skulle besvära henne att icke ha råd att gifva någon faddergåfva. Med brukspatron var förhållandet annorlunda, och lille Agaton — så fick han heta i dagligt tal, ty det var både fint och ovanligt — skulle nog få godt af att ha en brukspatron till fadder.
De faddrar som följde med till Adolf Fredrik voro hvarken brukspatroner eller enkegrefvinnor, men höllo gärna till godo med en sup och smörgås och ett glas af Brandelius’ öl, när de kommo
