Sida:Stockholmstyper förr och nu.djvu/69

Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
65

”Måste tala med Östholm!” utropade den inträdande, en ung man i stor slängkappa. ”Låt oss gå in.”

”Tycker löjtnanten det!” hviskade vaktmästaren förargad. ”Min hustru och min son kunna ju vakna.”

”Ja så, Östholm har en son”, sade löjtnanten och sänkte rösten. ”Då bör han förstå mig.”

”Skall min son förstå löjtnanten?” fnissade Östholm. ”Det vore nog, det.”

”Östholm själf skall förstå mig, då han har en son”, förklarade löjtnanten. ”Jag har en far som jag gör olycklig, om Östholm inte låter mig sätta om den förfallna reversen.“

”Och det kommer löjtnanten midt i natten och talar om för mig!”

Vaktmästarens uttryck föreföll både förvånadt och förargadt.

”Jag måste väl, käre Östholm“, svarade löjtnanten. ”Det var ju siste förlängningsdagen i dag, och i morgon lemnar han papperet till lagsökning, har han sagt.”

”Det slår in, det”, förklarade vaktmästaren, ”så vida löjtnanten inte har pengar med sig nu. I så fall få vi väl gå inom hus.”

Nej, löjtnanten hade inga pengar. Han hade endast kommit för att innan dygnet gått till ända göra sig försäkrad om att få omsätta reversen. Det var hans sista utväg, försäkrade han. Alla andra hade slagit fel.

”Kommer aldrig på fråga”, snäste