vaktmästaren af framställningen och förklarade, att han ämnade gå in och lägga sig.
”Nu måste jag läsa porten åt gränd”, tillade han vresigt.
Löjtnanten bad, svor samt till och med grät, men ingenting hjälpte. Han hade ju inte ens pengar till omsättningen och af den länge sedan utlofvade ”dusören” hade Östholm inte sett till det ringaste.
”Det måste bli slut på det här.”
”Ja, så”, sade löjtnanten förtviflad. ”Ja, det skall bli slut.”
Men han stod ännu kvar och tycktes vilja stänga vägen för vaktmästaren.
”Borgensmannen får väl betala i morgon”, menade Östholm och ville skjuta den förtviflade unge mannen åt sidan.
”Borgensmannen? ... Sådan fins inte.”
”Hvad säger löjtnanten? Nog står det ett namn åtminstone på reversen och nog brukar jag ta reda på namn ... Skulle händelsevis löjtnanten själf ...”
”Ha skrifvit det, menar Östholm. Jo, det slår in, det, och Östholm får naturligtvis inte en skilling, om jag ej lemnas andrum.”
”Hå, hå, står det så till? Då går jag i morgon till gamle öfverstelöjtnanten.”
Vaktmästaren yttrade detta helt lugnt, men det låg en olycksbådande fasthet i lugnet.
”Till min far!” skrek löjtnanten. ”Det skall aldrig ske!”
