Sedan lyssnade han vid fönstret, men hörde ingenting utifrån. Alt var lugnt i Parisgränd.
Morgonen därpå var Östholm såsom vanligt tidigt på henen. När han kom ut på gården, trädgården eller ”plantaget” som den ömsom kallades, kom han i håg, att porten på planket stått öppen sedan i natt. Det kunde också vara likgiltigt, tyckte han, ty bärbuskarne voro redan afplockade, och skatten i brunnen kunde tjufvarne gärna få taga. Förargligt vore dock, om någon kommit under fund med, att det verkligen funnes vatten i brunnen, något som Östholm och hans hustru alltid förnekat, på det de icke skulle få spring af grannarne med vattenhemtning.
Någon pump fans därför icke, utan var brunnen täckt endast med ett lock och hade icke någon öfverbyggnad.
Gårdsegaren gick för att förvissa sig om att vattenskatten vore ominskad och lyfte litet på brunnslocket, men slog det hastigt igen och såg fasligt blek ut. Han skådade sig omkring, liksom rädd för att någon skulle iakttaga hans rörelser, gick hastigt till porten i planket och såg ut åt gränd, men varseblef icke en enda lefvande varelse. Det var en alldeles liflös trakt både dag och natt.
Då trädde en karl i lång, osnygg rock med blanka knappar fram om hörnet vid Gråbärgsgatan. Han hade en sliten mössa på hufvudet och en tjock käpp i handen, såg sömnig och förfallen ut.
