glömde likväl icke att proppa kapprocksfickan full med hvad han ansåg tillkomma sig af välfägnaden.
”Hvad står Östholm och fumlar med?” röt hofmästaren, då en butelj Röderer just slank ned i kapprocken som hängde i skrubben utanför köket.
”Åh, jag bara lyss på musiken”, svarade Östholm. ”Det är visst excellenskan själf som sjunger, tror jag.”
”Det angår inte Östholm”, snäste hofmästaren och gick vidare.
Först efter midnatt läste vaktmästaren upp porten i sitt plank och gick med brådskande steg öfver gården. Det var så mörkt, att han icke såg brunnen, och väl var det, tyckte han.
”Nu går jag upp i Slottskansliet”, sade han morgonen därpå.
”Affärer framför alt”, tillade han, men först måste han gå efter vatten vid Gråbärgsgatan.
Några dagar derefter talade man öfver alt i staden om att löjtnant Jungkrona försvunnit. En uppasserska på Bernhardsbärg vid Norrtullsgatan hade sent en afton sett löjtnanten på det lilla schweizeriet, men han hade druckit blott ett par glas punsch och varit mycket fåordig. Sedan hade ingen menniska sett till honom.
Den unge, i sällskapslifvet mycket kände och omtyckte militärens försvinnande väckte stor uppståndelse och allmänt beklagande. Man talade om olycklig kärlek och pistolskott, om en duell i Hagaparken och många andra intressanta
