utläggningar, och Östholm aktade sig nog för att framkomma med några andra förmodanden. Men efter någon tid talade ingen annan om honom än hans fordringsegare.
Öfverstelöjtnanten, den försvunnes far, betalade hans skulder så långt den gamle militärens tillgångar medgåfvo och lofvade att efter hand betala återstoden. Om konkurs ville han ej höra talas, och fordringsegarne voro så förståndiga, att de hällre togo full betalning än en ringa eller ingen utdelning.
Vaktmästar Östholm fick genast hvad han fordrade, med undantag af ”dusören”, hvilken han suckande nödgades afstå.
”Affärer framför allt”, sade han, då öfverstelöjtnanten med en brådska som föreföll vaktmästaren alldeles ogrundad, kastade det olyckliga papperet i kakelungsbrasan. Lyckligtvis gjorde öfverstelöjtnanten inga frågor.
Östholm gick belåten hem den eftermiddagen, men då han kom nära sitt plank, tyckte han för första gången, att trakten vore riktigt obehagligt dyster, något som han aldrig förr kommit att tänka på. De små kojorna gjorde honom ängslig, och den stora tobaksladan i hörnet såg ut som ett spöke som ville falla öfver honom och krossa honom. Han önskade icke mer köpa den ladan.
De obehagliga känslorna försvunno dock, då han läste in öfverstelöjtnantens pengar i chiffoniern och stoppade nyckeln under hufvudkudden.
