Så snart det lät sig göra, satte han hallonbuskar omkring den tillspikade brunnen.
”Jag kan aldrig begripa hvarför du bråkar med alt det där”, sade hustrun.
Östholm vardt mycket ond, och hustrun, som var en kvinna i sino prydno och sin man därför ödmjukt undergifven, vågade aldrig mer tala om brunnen.
Hallonbuskarne växte till och frodades, men då lille Agaton växte i kapp med dem, fick han sträng tillsägelse att aldrig röra bären.
”Det är elaka bär”, sade fadern och såg barsk ut.
Modern plockade dock af dem då och då, och Agaton hade aldrig smakat så goda hallon, men det vågade han icke tala om för fadern.
Slutligen var brunnen alldeles öfverväxt och tycktes nästan glömd. Innan det kom så långt, hade dock tjufvar en natt gynnade af mörkret, eller åtminstone icke besvärade af den enda, sömniga lykta som fans i Parisgränden, klättrat öfver planket, sannolikt i afsigt att undersöka Östholms mycket omtalade skatt, och börjat gräfva omkring buskarne, men troligtvis skrämts af något buller och åter skyndat öfver planket. Dagen därpå lät vaktmästaren sätta hvassa ”spanska ryttare” på planket och fördubblade järnbommarne, men såg mycket orolig ut.
”Tänk, om de kommit åt brunnen!”
Hade Östholm kunnat få sälja egendomen, hade han nog gjort det, lemnat banken och dragit sig undan till någon riktigt dold trakt i
