”Då skall ni äta här”, sade Hulda afgörande, lade hufvudet litet på sned och såg på honom så, att han, om han varit fyrtio år yngre, otvifvelaktigt genast förklarat sin kärlek.
Hon gjorde ett tecken åt Charlotte.
”Ja ha, jag skall säga till, att Samuelson får lite mat i köket”, förklarade Charlotte och ämnade aflägsna sig.
”Hr Samuelson är så vänlig och gör mig sällskap vid bordet i stället för pappa”, sade Hulda och rodnade åter, och det gjorde visst gamle renskrifvaren också, fastän hans kinder voro så pergamenthårda, att det icke syntes.
Men han såg besvärad ut och stammade något om passande eller opassande.
”Se så, krusa inte, hr Samuelson!” uppmanade fröken, och det hördes på tonen, att hon icke ville blifva motsagd.
Gamle renskrifvaren rätade på sig, och det såg nästan ut som hade han tänkt att bjuda värdinnan armen, men häjdat sig, och nu traskade han beskedligt efter in i matsalen.
”Aldrig såg jag väl något värre!” utropade Charlotte, då hon kom ut i köket för att hämta soppskålen. ”Kan du tänka dig, Amanda, att fröken sätter sig till bords med den där gamle fattiglappen uppe i vind, Samuelson, renskrifvaren!”
”Husch då!” skrek kokerskan. ”Ja, gu’ bevar’ oss för herrskaperna nu för tiden!”
Bankdirektör Östholm hade ett godt bord, äfven i hvardagslag. Det hade han haft smak
