”Pappa använder honom ju mycket, men så använder pappa mig också. Är det pappas verkliga mening att ge mig plats i banken?”
”Visst är det så! Jag tror, att du skall bli rätt användbar.”
”Hör nu pappa! Jag kan nog skaffa mig någon annan nyttig sysselsättning ...”
”Som husmor, ja”, afbröt bankdirektören, ”men ser du, Hulda lilla, med det kan du nog vänta ännu ett par år. Jag vill först pröfva, om din Helmer icke friar till dig bara för pengarnes skull ...”
”Pappa!” afbröt Hulda nu i sin ordning och såg förnärmad ut.
”Ja, ja, du vet hvad farfar tänkte om löjtnanter.”
”Farfar, stackare, han var ju inte riktigt klok på gamla dar. Nej, hör nu pappa, jag kan gärna afstå från platsen i pappas bank. Hvarför ska’ vi fruntimmer gå i vägen för karlarne, hälst om vi ej behöfva det? ... Låt gamle Samuelson få platsen i stället!”
”Samuelson!” skrek fadern till. ”Är du tokig, flicka? Tror du man tar en sjutio års gubbe till banktjänsteman? För öfrigt har jag inte tid att tala om det nu. Jag måste arbeta till långt på natten.”
”Hvad var det pappa sa’, när vi flyttade in i vårt nya hus? Jo, att så snart du kom hem från banken, ville du inte höra talas om affärer. Här i hemmet skulle du hvila dig och egna dig åt de dina. Och när du nu kommer hem, ofta sent nog,
