välsignelse i vida kretsar och föra civilisationen fram åt! ... Ja visst, det var uppgiften! Men den innersta driffjädern vore dock att skaffa sig så stor afkastning som möjligt på kapitalet. Det kunde också hända, att arbetet betalades illa och att brödet därför vardt otillräckligt för arbetaren, att välsignelsen i de vida kretsarne stundom vardt till förbannelse, att civilisationens framåtförande icke alltid gick så raskt, att det till och med någon gång hade en förarglig likhet med tillbakagång ...
Och sådant kunde en bankdirektör sitta och grubbla på midt i natten i ett af nutidsljuset så genomflödadt rum? Knapt troligt, och likväl såg Agaton Östholm ut alldeles som hade hans tankar gått i den riktningen.
Men så tänkte eller drömde han visst något annat. Han såg sig kanske i det glada kamratlifvet på Scylla och Charybdis i Upsala, på Norrbacka och Hagalund vid Stockholm och huru lilla Annette med den nätta bindmössan fängslade honom på Tre Liljor, under det han förstörde faderns pengar och gjorde sig själf omöjlig till befordran i rikets ständers bank.
”Aldrig se’n har jag haft så roligt!” utropade han och sprang upp från stolen. Han såg sig med muntra blickar omkring i det ljusa rummet, men vardt plötsligt åter allvarsam, strök med handen öfver den höga pannan och sjönk å nyo ned vid skrifbordet.
Så såg han sig vid en ung och älskvärd kvinnas sida. Hon hade gift sig med honom af
