kärlek och medfört en liten förmögenhet. Af vaktmästarns egodelar återstod intet annat än det lilla trähuset i Parisgränd. Men man ansåg unga frun vara äregirig.
”Agaton”, hade hon sagt en dag kort efter bröllopet. ”Du skall grunda en ny bank.”
”Ser du”, hade hon tillagt, ”en bankdirektör är det samma som en general i forna tider, en stor fältherre som eröfrar det ena riket efter det andra.”
”En condottiere, menar du,” invände mannen, ”en anförare för läjda soldathopar som strider i den mestbjudandes tjänst.”
”Kalla honom för hvad du vill, men en mäktig man är han, mycket mäktigare än en statsminister.”
”Jag tror, att du egentligen vill ha mig till kung”, invände Agaton leende och kyste henne.
”Kung!” utropade hustrun. ”Åh nej, kungarne stå inte högt i kurs nu för tiden, och du kan vara säker på, att kursen faller ytterligare. Bankdirektör är nog det förnämsta.”
Länge dröjde det icke förrän den lefnadsglade rumlaren Agaton Östholm som förstört så mycket pengar utfärdade inbjudning till aktieteckning för en ny ”tidsenlig” bank och grundade inbjudningen på ett program som förklarades vara snillrikt och ovilkorligt ledande till storartad framgång.
Företaget lyckades, men just som banken började öka sin verksamhet, afled unga fru Östholm.
