”Försoningens?” utropade bankdirektören. ”Hvad vill det säga?”
Vore renskrifvaren drucken? Han måste kort och godt förklara sig.
”Stig in, käre Samuelson”, bad Östholm och gick förut in i sitt rum. ”Samuelson är då en riktig nattfågel som kommer hem så här dags.”
”Ja, det är strunt med sömnen nu för tiden”, förklarade renskrifvaren. ”Jag är tidigt uppe hvar enda morgon och då går jag ut. Den förste jag möter är en ståtlig poliskonstapel, ung, vacker karl med militärisk hållning i välsittande uniform, åh, jag förstår mig på uniform, och en hjälm som skiner, en riktig solgud i jämförelse med Parisgrändens taskige rännstenssnok, en ...”
”Det är nog sant, men hvad vill ...”
”Hvad jag egentliger vill så här dags på dygnet, menar bankdirektören. Jo-o, jag har förut i dag haft äran att vara gäst här i herr bankdirektörens hem, något för mig lika hedrande som ovanligt, jag som lefver alldeles för mig själf, för se, när jag går ut på morgonen, så köper jag själf upp mina förnödenheter. Här i Vasastaden fins nu alt möjligt, till och med en saluhall, mycket liten ännu, men med riktiga butiker för kött, fisk och grönsaker och en annan hall både för fisk och fläsk. Bagarbodar är det inte ondt om. Kryddbodar saknas icke, och den stora boden i hörnet af Drottninggatans ända, just där den ohyggliga tobaksladan förr hade sin plats, är en riktigt stor-europeisk specerihandel ...
”Men ...”
