”Men bokhandel fins inte, menar herr bankdirektören. Det är sant. Tidningskontor och pappershandel ha vi dock, och kaféer saknas naturligtvis icke. Det har jag märkt, att kaféer och cigarrbodar är det första som inrättas i Stockholms nya stadsdelar ...”
”Bäste Samuelson, har ni kommit hit för att med mig tala om Stockholms framsteg. Jag tycker likväl, att ...”
”Hr bankdirektören har fullkomligt rätt ... Jag vet mycket väl, att det här inte är lämpligaste tiden för samtal, men den där Markobrunnen jag fick här — bankdirektörens fröken dotter var verkligen så älskvärd, att hon bjöd mig på Markobrunner, en alldeles förträfflig årgång — och så, gamla minnen och ett veknande sinnelag ... Alt nog, när jag, efter att länge ha ströfvat omkring här i Vasastaden, kom igen till hr bankdirektörens eleganta hus och skulle ringa på till portvakten, erinrade jag mig så tydligt, huru jag för många, många år se’n stod på alldeles samma plats och bultade på en fönsterlucka till ett gammalt träruckel och huru jag se’n släptes in genom en dörr på ett plank ... efter en fasans stund kom ut samma väg igen och irrade omkring i Parisgränd och svor att hämnas på den omänsklige Östholm och hans afkomlingar. Men så tänkte jag nu i natt på hr bankdirektörens allra älskvärdaste dotter och ert Markobrunner och ... ville inte gå till hvila förr än jag sagt ett fridens ord. Det lyste, som jag haft äran anmärka, i herr bankdirektörens fönster ...”
